Konstigt att plötsligt så finns han inte mer, min kära morbror Lars. Han som alltid har varit en trygg, snäll, omtänksam, genuin och varm person som funnits nära. Sista tiden i hans liv var tuff och tyngd av sjukdom.
Jag saknar hans lugna, sävliga och lite strävsamma sätt.
Saknar tryggheten och lugnet som han ingav.
Saknar hans sinne för humor.
Saknar att inte kunna hälsa på eller att han kan komma förbi.
Men han lever kvar och kommer att hälsa på oss då och då, i minnet och i sinnet.
Läste dina tankar om Lars och kan så väl förstå hur du känner idag. Kan bara lägga till att jag känner ett stort tomrum efter honom just nu. Det känns ändå som en tröst att få del av dina uppskattande ord om din kära morbror. Vi ser fram emot att träffas igen i slutet av veckan.
SvaraRaderaPappa och mamma