Lago di Como

Como-sjön var nästa plats med bra utsikt och höga berg som föll masen på läppen. Jag måste hålla med om att det är ett helt magiskt ställe! Vi fann det här lilla, något slitna, vattenskadade huset som vi tänkte att vi kunde förbarma oss över.

Jag längtar till Italien..

..till Italiens sköna land, där små citroner gula de växa uppå land. Var det inte så den gick, sången om Italien som vi sjöng i kören?

I en liten Fiat Punto med bucklor och repor puttrade vi runt i makligt tempo i slow-foodens rike, Piemento. Vi körde genom risfält efter risfält mot en smått overklig fond av höga, snöbeklädda berg, likt Långbens hopfällbara husvagns-solfjäder-kuliss på julafton.

Med en dalmas i bilen så fick vi lov att vänta tills vi kom till en kulle för att kunna picknicka. Utsikt är ju ett måste för en tvättäkta mas.

Tomhet.

Konstigt att plötsligt så finns han inte mer, min kära morbror Lars. Han som alltid har varit en trygg, snäll, omtänksam, genuin och varm person som funnits nära. Sista tiden i hans liv var tuff och tyngd av sjukdom.

Jag saknar hans lugna, sävliga och lite strävsamma sätt.
Saknar tryggheten och lugnet som han ingav.
Saknar hans sinne för humor.
Saknar att inte kunna hälsa på eller att han kan komma förbi.

Men han lever kvar och kommer att hälsa på oss då och då, i minnet och i sinnet.